Skogsnuan i Horsaröds snabe

Av: Hilding Thorbert

Fordomdags stod skogen uppe på Åsen tät och den bredde ut sig miltals. Gårdarna och torpställena låg glest i skogsbygden. Det blev ibland att färdas långa vägar genom skogsmarkerna, då man skulle besöka någon granne eller släkting. Hur kunde det vara under en sådan skogsvandring? Om dagen kunde skuggor och dagrar skifta, om natten kanske silade månstrålarna mellan trädstammar och trädkronor. Man hörde också så många olika ljud i skogen. Det kunde vara trädstammar och trädgrenar som gnedo mot varandra, eller var et skogens olika djur som gav sina läten ifrån sig. Allt detta och kanske mera därtill gjorde, att man trodde och tyckte, att det fanns många olika naturväsen i skogen och dess gömslen. Man tror sig kunna se troll eller odjur i trädformationer, och dessa skogens dunkla väsen sträcka ut sina armar efter vandrare, vill skada honom och föra honom i fördärv. När så dimmorna breder ut sig över sumpmarkerna, då tror han sig se andeväsen, här är det älvorna som tråda i sin dans och vill söka locka vandraren med i ringdansen och i fördärvet.

Ett väsen, som enligt de gamles utsago alltid fanns i skogstrakter, var skogsnuvan eller som man sade Skogsnuan, hon kallades också för skogsfrun eller skogsrået. Enligt samstämmiga utsago var hon framtill som en vanlig människa, däremot hennes rygg var urholkad och brukade liknas vid ett baktråg. Hon uppträdde vid vilken tid på dygnet som helst, för henne var det bara att söka locka skogsvandraren i olycka. Hon hade nämligen den förmågan, att kunna visa sig som en skön och vacker kvinna, vars trollmakt ingen kunde motstå, som hon fattat behag till. För honom sökte hon endast att visa sin vackra framsida, kom han däremot att se hennes ihåliga rygg, då var förtrollningen bruten. I Djurröd höll Skogsnuan till i Horsaröds snabe – snårskog – eller som den också kallades av de gamle Snaben. Denna skogsmark var förr av både äldre och yngre fruktad, ensam gick man ej gärna genom Snaben sedan det börjat mörkna. För snart 40 år sedan gjorde jag en del uppteckningar om vad som skett och kunde ske i Snaben.

Ett lockande förföriskt skratt…

Det berättas om mången ung man som varit på vandring genom Snaben, att han där träffat på Skogsnuan. Han har hört ett lockande, förföriskt skratt, och så har han sett en underbar strålande ungmö förföriskt sträcka armarna mot honom och lockande säga: ”Kom!” Han har ej kunnat motstå hennes trollmakt, allt har han glömt och följt efter den sköna. Denna har alltid vänt sig mot honom och liksom svävat bakåt. Tid och rum har han glömt för henne. När Skogsnuan tröttat ut honom och lockat honom långt in i villande skogen, har hon försvunnit med ett nytt gäckande skratt. Förtrollningen är över, han förstår nu vem som lockat honom bort från hans ursprungliga mål. För att kunna hitta till hemmet har han fått vända sin rock och ta den på sig omvänd, då kunde han hitta hem igen.

Även äldre personer, men eller kvinnor, som varit ute i skogen för att samla ris, grenar eller kvistar att ha som bränsle, ha råkat ut för Skogsnuan. De ha hört ett lockande skratt, och när de sett åt platsen, från vilken de hört skrattet, har där synts högar av för dem lämpliga grenar och kvistar. På detta sättet har de lockats allt längre in i skogen och gått vilse. Inte ens barnen ha gått fria från Skogsnuan. När dessa ha varit ute i skogen för att plocka bär ha de hört ett lockande skratt, och de ha sett åt det hållet. De ha då fått se de bäst tänkbara bärplatser. Barnen ha följt efter och lockats längre in i skogen och vill.

Ibland har Skogsnuan kunnat ge sig till att åka med skjutskarlar, som ha färdats genom skogen. En ung man kör en skogsväg fram, rätt som det är märker han att hästen börjar bli orolig, han har svårt för att hålla tömmarna på honom, hästen vill med andra ord ”skena”. Även märker skjutskarlen, att någon sitter bredvid honom i vagnssätet. Den som sitter bredvid honom vill söka förvilla honom, få hans uppmärksamhet från vagn och häst, så det skall bära omkull. Även söker hon tränga honom av sätet. Skjutskarlen har bara att spjärna emot och ha sin uppmärksamhet riktad på hästen oh vägen. Det kan då hända, att efter en stund märker skjutskarlen, att han blivit av med den objudna följeslagaren. Hästen lugnar sig, men han dryper av svett. Med vandrare i skogen kunde hon gäckas på så sätt, att de ej lyckades i mörker hitta vägen genom någon del av skogen. Man kom säkert tillbaka till samma plats, som man utgått från. Det blev att stanna på platsen över natten eller få hjälp att hitta rätta vägen hem.

Skogsnuan i Horsaröds snabe red på bäckahästen i Årröd

Skogsnuan i Horsaröds snabe var ett mäktigt väsen, ty hon hade även makt över bäckahästen. Hon kunde taga hans snabbhet i anspråk, när det var något eller någon hon ville komma åt, och ej med egen snabbhet kunde nå.  I den lilla bäcken vid Årröd fanns det, liksom i Djurrödsbäcken, en bäckahäst. Det var denna, som Skogsnuan i Snaben använde sig av, när hon behövde färdas fram fort. Var det någon hon ville komma åt, då kallade hon på bäckahästen. När han kommit till henne, satte hon sig upp på hans rygg, och sedan bar det av med så stor hastighet, att det inte var någon, som kunde undkomma henne. Men hon inte bara red på bäckahästen, ibland körde hon också med honom. Även då var det ingen som kunde fly undan henne.

Det var inte bara Maran, utan även Skogsnuan som ibland brukade fläta man och svans på hästar, som gingo på bete i skogen. Detta gjorde hon nattetid. När man hämtade hem hästarna, kunde en eller flera vara flätade. Detta var så grundligt gjort, att man inte kunde reda upp det igen. Detta spratt gjorde hon, emedan hon av skogsägaren på ett eller annat sätt ofredats. Ibland flätade Skogsnuan hästarnas man och svans i stallet. Detta kunde man skydda sig mot genom att i stallet över hästarna hänga en s.k. Maresten. Det var en sten med ett av naturen danat hål igenom.

Skogsnuan fick rökas bort

Något som Skogsnuan i Snaben gärna ville ha, var manligt sällskap, och hon använde alla medel för att komma åt den person, som hon fattat tycke för. Om den eftersökte personen höll sig inne i sin bostad och ej kom ut, när hon kallade på honom, brukade hon slå sig ner på skorstenen till huset. Om det då dröjde länge innan han kom kunde de hända, att hon täppte till skorstensöppningen genom att sätta sig över den, och på det sättet sökte hon röka ut honom.

Besvärlig var hon, Skogsnuan i Snaben, och endast någon s.k. klok gubbe kunde skaffa medel mot henne och hennes knep och konster. Då det vid senare delen av 1800-talet fanns 13 kloka gubbar i socknen och grannsocknarna, bör man ju ganska bra ha kunnat få skydd mot Skogsnuan.

En gång hade Skogsnuan i Horsaröds snabe så dårat en ung man, att när hon kallade på honom var han tvungen att komma till henne i skogen. För den unge mannen blev detta i längden outhärdligt, varför han vände sig till en av ortens kloka gubbar för att bli kvitt henne. Dalshulta Jensen, som den kloke kallades, kom så till den unge mannens hem och började sina förberedelser. Skogsnuan skulle nämligen rökas bort. En stor järnplåt anskaffades. På den lades torra kvistar av nio olika slags träslag, vidare lades på kvistarna elvamossa, ett slags lav som växer på bokestammarna, och det skulle tagas på norra sidan, S:t Hans ört och prästkrage, dessa båda örter skulle vara plockade midsommarafton vid midnattstid. Över allt detta ströddes renad svavel, dyvelsträck och några korn krut. Så antändes rökelsen, och den kloke började göra sina besvärjelser.

Skogsnuan, som förstod att rökelsen gällde henne, kom nu fram till fönstret och sade barskt: ”Du rögar!” Den kloke svarade henne: ”Ja, de gör ja!” Därpå avlägsnade hon sig, men om en stund kom hon tillbaka till fönstret och yttrade liksom förra gången och fick av den kloke samma svar. Då hon återkom för tredje gången och upprepade sitt: ”Du rögar!” blev den kloke arg och sade: ”Ja min liv och kniv, de gör ja, o ä de så ad inte du packar de åsta, så ska ja hjälpa de!” Efter detta var förtrollningen bruten och mannen fick vara i fred för Skogsnuan.

Skogsmannen hjälper Skogsnuan

När Skogsnuan någon gång behövde hjälp hade hon en vän och hjälpare i skogsgubben. En sådan fanns även i Horsaröds snabe. Liksom Skogsnuan var han fruktad av folket. När någon en kväll skulle gå genom Snaben, brukade man säga till honom: ”Hur vågar du gå genom Horsaröds vång, du kan ju råka ut för Tullekoppar, han är ju så lång, så han räcker över trätopparna!” Eller så sade man: ”Ajta de för Tullekoppar, han e storre än de storsta trä i sköven!” Det var således ej endast Skogsnuan, som man var rädd för, det var även skogsgubben, som bar namnet Tullekoppar.

På vägen mellan Djurröd och Horsaröd gör vägen en tvär krök och mitt för denna krök har vi en åker, vilken hör till Annexhemmanet i Djurröd. Ungefär mitt på denna åker ligger ett större flyttblock, detta kallades av de äldre för Skosnuans sten. Hur stenen fått detta namn berättas sålunda av de gamle. För mycket länge sedan brände en man här på platsen kol i sin kolmila. En dag kom Skogsnuan till honom. Då han ej var trakterad av hennes sällskap, utan ville ha henne bort, tog han en eldbrand från kolmilan och vidrörde henne där bak. Hon började då springa mot Snaben och skrek: ”Tullekoppar, en man rände mig i ändan me en illad brånn!” den tillkallade kom nu till hjälp. Då måste mannen för att rädda sig skyndsamt bege sig upp på det stora flyttblocket, dit de ej kunde nå honom. Men hans kolmila förstörde de. Stenen har sedan dess kallats Skogsnuans sten.

I våra dagar är det ingen som talar om Skogsnuan i Horsaröds snabe, och jag tror heller inte, att någon rädes för att färdas vägen genom skogen, även om det skulle vara mitt i natten. Skogsnuan finnes ej mera, hon försvann när de första bilarna kommo stånkande förbi Snaben.

Text tagen ur: Gärds härad hembygdförenings bok 1958